Alltsedan jag fyllde 23 har den begynnande trettioårskrisen legat som en stickig mantel över mina axlar. Alltså, inte som en kittlande och irriterande offerkofta som kan tas av och på lite nu och då, utan mer som en djävulskt kliande ullmantel som smetar sig fast över axlarna och luktar blött får. Jag har verkligen känt hur jag år för år blivit äldre, och äldre och ÄLDRE! I år blev det till sist, efter många års ångest, dags för att på riktigt se krisen i ögonen...Och...Ingenting hände? Inga snoriga, skrikande barn att torka under näsan, inga extra bilringar runt midjan, inget snusförnuft och totalt vuxenvett satte klorna i mig och inte så värst många fler rynkor blev det att skryta med heller- WHAT? Nu säger jag inte att jag kom över krisen lika fort som den förverkligades- för så enkelt är det såklart inte. Några extra gymbesök, lite civil olydnad och en bra rynkkräm får väl hjälpa till att skjuta undan den illastinkande manteln framöver antar jag!

Att jag överlag fruktar och ogillar vilda djur i allmänhet och stora vilda djur i synnerhet är väl ingen överraskning för de flesta som känner mig. De flesta vilda varelser får mig att vilja antingen skrika och springa eller på något sätt banka ihjäl vederbörande med de tillhyggen som finns tillgängliga, men när man nu bor på västkusten borde man ju faktiskt kunna få till ett möte med en söt liten säl. Tänk den sammetslena pälsen, den knubbiga kroppen och pepparkaksögonen som plirar så sött emot en, och liksom på riktigt (på säkert avstånd såklart!) men inte en säl på djurpark eller så utan på riktigt! Idag mötte jag min första säl, på riktigt, och det var absolut INGENTING som jag väntat mig detta första möte. Lite eller ingen sammetspäls, dåligt med knubb och inte ett plirande öga så långt man kunde se- sälen var död, dödare, superdöd och hade antagit en form mer påminnande om hundben än om en faktisk säl. Jag är sjukt jäkla besviken på den döda sälen i alla fall, då man äntligen springer på en efter snart två år på västkusten så har den ondskefulla rackaren gått och dött på pin kiv- just vad man kan förvänta sig av vilda djur!

På tal om vilda djur har jag under Påsklovsveckan dessutom varit på aussieträff nere hos Tina på Tillyhills i Karlskrona. 14 aussies tror jag att jag räknade till, ur olika kombinationer på Tillyhills och så en och annan utböling (en schäfer, en aussie från Solskenets kennel och så en Lotus) och vi fick än en gång träffa Lotus suuuupertrevliga son Abbe! Till utseendet är han väldigt lite Lotus jämfört med två av tikarna i samma kull (Vilda och Nikki), med en bred bröstkorg och mycket päls, men till beteendet är han på gott och ont verkligen pappas pojke! Jag är så sjukt nöjd med Skurkkullen, och ångrar verkligen en hel massa att jag inte tog en av valparna i den kullen...MEN å andra sidan har de fått en massa fina hussar och mattar, så man kan inte precis klaga! Hur som helst är nu samtliga av Lotus avkommor ( tre kullar) som är röntgade gjorda så med fina resultat, inga HD/ED-fel alls och fina MH:n på dem som hittills har gjort det. Under våren kommer dessutom fler komma ut på MH:n, vilket ska bli toppen att se! Den där Lotus, han kan han!

Förvirringen kvarstår- vi är fortfarande usla på lydnad och nu kan hunden inte längre rak inkallning...Jaaa vad ska man säga? Jag fått ny inspiration till fjärren för att få till det ytterligare liiite liite bättre, så att man säkert vet att 10:an sitter som en smäck ;) Så, efter brukset är färdigtävlat blir det tegelsten och godis på framtassen vareviga dag! Provade godis på framtassen idag och det är egentligen bara sittet som tassen rör sig på- något att jobba på alltså!

Hur som helst, söket i lördags gick kalas, för Lotus såg det ut såhär:

Skick 1: Helt dold figge i hörnet, markering m lösrulle, påvis, belöning hos mig m mjukost.

Skick 2: Helt dold figge i hörnet, markering m lösrulle, påvis, belöning hos mig m mjukost.

Skick 3,4,5,6,7: Tomslag. Fina, raka skick, farten ökar för varje skick. Vattenpaus (påtvingad...) mellan skick 6-7.

Skick 8,9,10,11,12: Direktbelöning ute hos rullande figgar.

Skick 13: Direktbelöning hos rusare.

Tycker att det funkar fint att bryta och inte ge honom någon belöning hos figgen alltid, utan att den också kan komma från mig. Jag tror dock inte detta kommer att vara ett problem, då han lär sitta kvar på ren lydnad och jag alltid tar ut figgen framför på väg ut till stigen och då klarar han att hålla sidan. Vi hade lite strul på påviset på skick 2 då vi sprang på ett rådjur precis där figgen låg, men han bröt det själv och valde figgen istället- bra!

Veckans High-Five:

-Jag skickade bra och rakt, och sket i att vara hysteriskt petig och klanka ner på mig själv eller hunden.

-Lotus går bättre i fria följet, känslan saknas fortfarande, men det är snyggt. Vissa moment är 10:or utan bekymmer.

-Han klarar störning mycket bättre än vad jag tror.

Veckans High-Low:

-Känslan saknas fortfarande, vilket verkligen suger.

-Han är sjukt upphängd på Daniel och kan ingenting och skriker och beter sig som ett psykfall så fort som han är i närheten och det vankas träning.

-Det är svårt att anpassa belöning till moment, då man inte kan lite på något helt plötsligt.

Pax fick rullande figgar med direktbelöning, 12 skick varav hälften på flying. I slutet fick han två markeringar med lösrulle. Han är helt galen i skogen och far fram som en raket, synd bara att lydnaden inte fungerar alls.

Agilitymotivationen är inte på topp just nu, den är i ärlighetens namn helt obefintlig. Jag måste försöka komma över den här tröskeln, och sista helgen i mars är det Jenny Damm-kurs här i Halmstad som jag hoppas piggar upp!

Under de senaste träningspassen, eller tja, under ett par veckors träning så har den där riktiga WOW-känslan som Loppan och jag brukar ha när vi äntrar lydnadsplanen varit som bortblåst. Enligt dem som kollar "ser det bra ut", men jag känner själv att det inte alls är som det brukar. Jag är jäkligt känslig för det där med känslan, man kan ju gå in och bara köra på ändå, men jag tycks haka upp mig på att saker och ting känns fel, eller i alla fall inte rätt. När jag känner så brukar jag allt som oftast ringa upp Maja och klaga, gnälla, yla, och gnata ur mig min frustration. Maja har ALLTID bra tips och idéer, och är lite som jag själv är, känslo-känslig. Tips från cochen lyder: Nästkommande träningspass ska jag inte börja med fritt följ, och jag ska bara köra ynkepynke-korta FF och belöna massor. Sedan sätta in FF i kedjor, men inte som förstamoment och fortsätta beläna massor... Sen får vi se...FAN ta Maja om detta inte funkar alltså! 

En annan känsla som för mig är ovanlig är att vi är "bäst" på skogsarbetet. Jag har inte varit bortskämd med att ha en hund som faktiskt gör det jag säger till honom, och särskilt inte på sökträningen, MEN lördagens träning vara bara SÅ bra! Alltså, från Loppans sida, inte från min. Jag pekade snett, jag kritiserar mina egna val medan jag kör, jag blir hetsig och går för långt, jag glömmer andas, jag trixar med hunden och så vidare och så vidare...Men hunden, denna underbara pälsboll kör bara på som ingenting, och visar prov på fin uthållighet då han jobbade på en figge 3 min utan en tendens till att lägga av och komma in igen, detta trots att jag ropade- UNDERBART! Om matten blir lika bra som hunden är just nu så vet inte jag vart detta kommer att sluta! Pax går som en duracell-björn, full fart och ingen sans och hittar sina figgar fint med flying-skick. Sista passet fick han till och med markera med lösrulle, och gjorde det så fint så fint. Ja, ibland vet jag inte alltså, då är det ju bara så kul med hundträning!

Det här med att leta fel hos mig själv och mina hundar är annars något jag är himla bra på! Hur fint det än ser ut kan jag då fanken aldrig vara nöjd! Ibland önskar jag att jag hade en lite mer laid-back attityd, och kunde säga att "vi tränar bara för att det är skoj", men ALLVARLIGT! ALDRIG I HELVETE att jag lägger 15-20 timmar/vecka på att träna för att det är såååå roligt!?!?! Alltså, november, 5 timmar i sökskogen i ihållande regn och blåst, temperatur à la Nordpolen, hunden gör inte som man säger, blir biten av nån annans hund, ligga figge i en vattenpöl eller ett hål fyllt av gråsuggor: NO WAY att jag gör det för att det är så skoj!?!?

Om jag ska göra någonting så måste jag vara bäst. Bäst betyder inte vinna VM för mig, utan bäst är att nå mina egna mål, gärna innan jag blivit gammal och gråhårig. Men bäst betyder också att man lägger på en jäkla press på sig själv, för vill man vara bäst så kan man inte "bara" ha skoj med sin hund, utan man måste komma någonstans. För mig ligger absolut inte det fina i att delta utan i att vinna. Jag antar att det är sjukt elitistiskt av mig, men hey- sån är jag. Om jag vet att jag inte kan vinna tävlar jag inte ens. Varför? Jag absolut HATAR att förlora, jag är förmodligen världens sämsta förlorare som någonsin har gått på denna jord så jag vill inte ens utsätta mig själv eller min omgivning för min förlorarvrede. Och jag tävlar i ALLT! Jag måste (åtminstone försöka) vara bäst på precis allting.Till och med helt sjuka saker som att komma först till kassan i affären, trots att jag gillar att stå i kö, att hinna förbi en viss gatlykta innan bilen passerar, att vara lite starkare än de andra på gymmet osv, osv.

Jag tror inte ens att jag skulle ha någon hund om jag inte kunde tävla med den- vad skulle jag då vara bäst i? När jag ställde ut mina dvärgpinschrar mycket var jag ofta så grymt besviken- jag hade verkligen gjort mitt bästa och hunden uppförde sig klanderfritt och så fick man till tack: Tyvärr, din hund är ful: Nästa! Därför tycker jag att utställning är så ointressant, för det går ju inte ens att tävla i. Det är ju lika orättvist som att ett fotbollslag får ha 15 utespelare på plan, medan det andra får ha en lam målvakt...typ i alla fall! Här sprang min hund (och jag) som en gud, uppförde sig med beröm godkänt, var perfekt badad/klippt/kammad och luktade dessutom inte skit det minsta, och så vinner en hund som inte ens kunde trava, och som domaren inte kunde hantera dagen till ära...Nä, utställning är fanken ingen tävling! I alla fall ingen som jag bryr mig om då det är så jädrans svårt att vara bäst!

Trots isande vindar och hög stress skulle jag ge mig ut på lunchen idag för att lägga spår på de snötäckta åkrarna. På grund av sjukt dåligt samvete för utebliven sökträning i lördags tänkte jag galoppera ut de där spåren åt hundarna, springa på lektion och sedan ta spåren direkt efter...Allt klart så långt, och jag släpper på Loppan på sitt spår först. Full fräs iväg, och åt rätt håll också, tjohooo!   När vi kommer såpass långt att det är dags att vinkla så 1: hittar inte Lotus vinkeln 2: hittar inte jag mina egna fotspår...Jag bestämmer mig således efter lite strul för att skita i den sträckan och valsar iväg mot nästa del, som jag tror att jag vet vart den är (på ett ungefär, typ...) med måttligt irriterade steg  . Som tur är tar djuret upp spåret och spårar fint fram till slutpinnen-tjofaderittan. Det som var synd var att 250 m av 500 inte blev spårade, vilket känns som slöseri då jag i hetsigt tempo trotsat de isiga vindarna...Men det blir ju sällan som man tänkt sig! Pax går bättre, fint i spåret hela tiden, men hoppar och skuttar lite åt alla håll vid apporterna. Hur som helst tar vi oss runt och alla är nöjda och glada efter lite bollkastning på ett stort gärde  

Forttsättningen på detta blogginlägg skulle kunna vara bittert, men jag är mer road än vad jag är sårad/ledsen/besviken  Häromdagen hade jag lite kontakt med en uppfödare som jag känner lite mer väl än andra, och vi pratade då om avel. Hon hade blivit kontaktad av en kvinna osm inte vågade ringa mig och fråga om parning eftersom jag var en synnerligen otrevlig människa- WHAT!?!  Jag kan med säkerhet säga att jag ALDRIG pratat eller skrivit en enda rad med/till denna människa  och hon vet ändå precis hur dan jag är som person- snacka om människokännare!

Att skilja på sak och person var en av de första sakerna mamma och pappa lärde mig då jag hade begrepp nog att förstå sådana saker. Om man tycker att jag skriver otrevliga saker här i bloggen eller på FB måste det ju naturligtvis vara så att jag är en otrevlig människa- eller?

Jaja, ingenting jag är ledsen över precis, jag är gärna en otrevlig person om det hindrar bittra, onyanserade människor som ändå inte gillar mig från att ringa upp och fråga om att låna hane som jag ändå inte vill låna ut  

Jag brukar vara ganska så välrganiserad när det kommer till hundträning. Även att de flesta andra saker som sker i mitt liv kan vara ganska så (väldigt) ostrukturerade och ogenomtänkta så är hundträningen ganska välplanerad, och jag brukar hålla mig till min plan...

Så skedde naturligtvis inte sist, och min nya upplevelse fick mig att tro att jag ska skita i planeringen och bara kööööra. Jag hade bestämt att Lotus skulle träna FF+fjärr från elitlydnaden samt kryp och skall från Hkl, för att underhålla. Helt hux flux hade jag tre minuter över innan jag skulle in och delta på möte på bruks då jag, som i en dimma, ser mig själv ställa upp för framåtsändande. Jag vet inte riktigt hur (om) jag tänkte, men skickade hunden gjorde jag, och bra gick det dessutom! Alltså är det nya att vila hunden i form för att sedan bara köra moment lite hipp som happ, utan en enda tanke som: hur gör jag om det blir fel? Vad är min strategi om ditt eller datt inträffar osv. Nu vore det väl tacksamt ifall jag kan glädjas över denna oväntade framgång, men min glädje grusas något (mycket) av att jag inte har nån tävling att sikta på förrän tidigast i april...Darn! Lkl sök ska dock klaras av innan dess, det nya i söket blir att Loppan ska få kampa med figgarna istället för godis, så får vi väl se om det sätter lite mer sprätt under tassarna  

För övrigt verkar gammelgäddan helt med på att lydnadslydnad is tha shit, så vi kör på i ett lagom tempo för att sedan toppa formen till någonstans efter SM, alternativt framåt höstkanten. Pax tränar på och med både agility och brukslydnad att satsa på blir det myyycket i den lilla björnhjärnan att hålla reda på. Tur för honom att han är sååå söt och lätt att ha att göra med, annars hade det brunnit rejält på honom ett par gånger när han med tom blick stirrar på mig och tänker "sitt, sitt? Näää det vet jag nog inte..." Hur som helst har jag anmält till två Jenny Damm-kurser under vår/sommar, så han får väl i allsin dar bli agilityhund på heltid då?   Bara att köpa ny valp för mig då med andra ord, men det är fanken inte lätt att välja alltså...Det där att förutspå vad det kan bli av olika kombinationer är väl bara att ge upp sååå...Kanske inte blir nån aussie trots allt, jag får väl helt enkelt vänta och se vad som dyker upp!

För ett tag sedan lovade jag mig själv att sluta bli arg. Att känna att "Ok, människor är idioter" och sedan bara släppa det skulle vara min högsta inblandningsnivå. Jag menar, hundavel är väl inte en så big deal? Det finns människor som svälter i världen, och så sitter jag och ojar mig över hundavel? Jag kan bara fokusera på mina hundar, para Lotus och ta en valp där, sedan byta ras- end of story! Men sen börjar man tänka... Idag tänkte jag: Ok ingen reaktion innan du fått mat och kaffe, så att din ilska inte grundar sig på matagression och koffeinbrist...Nu, med full mage och första kaffeglaset urdrucket kan jag bara konstatera att det inte hjälpte ett smack och jag är lika jävla förbannad som innan!

Om man nu gillar aussies (vilket jag gör) är det jävligt svårt att sitta bredvid och bara kolla på när usla hundar (ja det tycker jag faktiskt!) går i avel, utan någon som helst meritering (inte ens fin-fina utställningsresultat) och med ett kasst MH. När man ser sådana saker så blir jag bara helt topp-tunnor-rosenrasande, ja helt jävla hjärtattacksvarningsgalen!

Man kan välja att para aussies utifrån utställningsmeriter och med halvtrista MH:n för alla köpare som vill träna och tävla sin hund, i alla fall inom krävande bruksgrenar eller vallning. Motiveringen kan då vara att aussien ändå är kassa brukshundar, så man skiter i bruksmeriter, MEN man vill föda upp snygga utställningshundar...Okej, jag håller absolut INTE med, men jag kan faktiskt någonstans förstå att en del människor tänker så. De är nöjda med sin snygga light-aussie och vill befolka världen med fler snygga light-aussies: end of story.

Men när man väljer att para en aussietik (inte en utan flera gånger) med ett kasst MH och utan meriter med en hane som inte ens klarat MH, då börjar man ju undra exakt vart någonstans som hela parningsbiten gick fel? Vad hände med "Jag gjorde mitt bästa"??? Vad fan hände liksom? Jag kommer ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG köpa att det handlar om NÅGONTING annant än pengar! Då tycker jag fan att man ska stå för det också, om någon frågar så hoppas jag att man rakryggat säger: det finns sååå många dumma jävlar därute som köper vilken hund som helst, och jag gillar stålar! Troligt? NÄÄÄ! Kommer uppfödaren stå där när valpköparen med tävlingsambitioner inte kan göra ett skit med sin hund för att den inte ens går att leka med? Kommer uppfödaren ta emot den stackars familjen vars hund biter alla ungarnas kompisar så fort tillfälle ges pga bristande socialitet, med öppna armar och erbjuda livstidssupport? Kan man tänka sig att ta tillbaka en hel kull med kassa hundar för att valpköparna inte orkar/klarar/vill lägga ner en hel livstid på att få hunden att klarar det minsta lilla? Typ såhär kan det se ut, skojjig hund va??? Eller inte... Så kan man ju också lägga en kommentar som att aussien som ras är ganska drabbad av reservation i sociala situationer, att det ibland brister i både lekfullhet och nyfikenhet och att det ibland finns för mycket aggression, vilket en del valpköpare har problem med...

Under My Dog-utställningen som var i helgen fick Pax en parningsförfrågan. Jag var inte i montern just då, men en person hade frågat min kollega om han var tillgänglig för avel, intresset grundades på att han hade SÅ SNÄLLA ÖGON. Hennes tik hade också det, så det skulle säkert bli fina valpar! HALLÅÅÅÅÅÅ! Pax är en underbart snäll hund, toklätt att ha att göra med, funkar med alla hundar, människor och andra djur, men rastypisk? Kanske! En verklig tillgång att använda i aussieaveln? Tveksamt! Det känns som att oändligt många motiverar sin avel med dessa tomma jäkla skitargument, vaddå snälla ögon? Kaniner har snälla ögon, ge dig in i kaninavel om det är snälla ögon du vill åt! Om kaninen inte fungerar som en kanin borde så är det åtminstone enklare att göra sig av med en kanin, så gör världen (och aussien) en tjänst och föd upp kaniner för fanken! Nu vet jag inget om prestationsavel och kaniner i relation till varandra, men det kan väl inte vara så jädra svårt? Man kan ju nästan inte misslyckas, och gör man det mot alla odds finns alltid fiskar eller vandrande pinnar, föd upp vettja!

Jag bara funderar som så, att om jag skulle få en fin valp efter Lotus, men den i sin tur kanske aldrig får några valpar så kommer jag om en sisådär 15-20 år vara hopplöst utan aussie. Har då de hundar som finns nu som jag gillar inte fått några valpar eller om deras valpar inte blev vad man hoppats på (ÄVEN ATT MAN GJORT SITT BÄSTA-PÅ RIKTIGT!) så kommer jag att vara tvungen att byta ras. För på varje seriös uppfödare som vill bevara aussien som den bruks/vallhund den är går det minst fem rikspuckon som vill avla fram snälla ögon, eller inte ens det utan levande pengahögar som man kan slopa till höger och vänster för de kräver nada och vill nada och går att använda till ingenting alls...Och då, då är det kört! It aint over til' the fat lady sings brukar man ju säga, men min tjocka dam skriker för full hals och det på bekostnad av de allra flesta arbetande raser, som långsamt, långsamt blir förvandlade till (i bästa fall) meningslösa fläckiga mähän som passar bäst som fällar på golvet...men de har ju snälla ögon förstås!

Det verkar bli en följetong det här med att jag lovar en massa saker som jag aldrig klarar att hålla vad gäller tävlingen av mina hundar....Meeeen skitsamma, jag köööör ändå!

LOTUS

Under 2012 ska vi tävla en MASSA! Jag ska inte vara för petig och låta enstaka moment komma i vägen för att ens anmäla till tävling, så:

SÖK

Starta Lägre-uppflyttad Högre

Starta Högre-uppflyttad Elit

SPÅR

Starta Högre- uppflyttad Elit

LYDNAD

Sätta igång och tävla Elitlydnaden igen.

Ingå i satsningen mot SM 2013.

3 st förstapris över 280 poäng

Önskemål är att Lotus får fortsätta att vara frisk och kry trots att han blir 7 i juni, gammelgäddan!

Om det blir tid över till att träna tänker jag starta både Elitsök och Elitspår under året, och självklart med förhoppningen att få till fina poäng!

PAX

SÖK

Starta Apell- uppflyttad Lägre

Starta Lägre- uppflyttad Högre

SPÅR

Starta Lägre- Uppflyttad Högre

AGILITY

Klass 1 Hopp: 3 pinnar

Klass 2 Hopp: 1 pinne

Klass 1 Agility: Få iordning på kontaktfälten och starta, har dock inga jätteförhoppningar på detta, så vi får helt enkelt se.

Med Pax beror allt på ifall vi lyckas få till lydnaden och befästa momenten där. Spåret och söket kan han säkert klara av...

Trots att vi varit och huggit en gran, klätt den, plockat fram julklappar, kokat knäck och gjort julgodis samt käkat julmat så vill inte julstämningen innfinna sig det minsta. Det oroar mig inte iofs, det blir väl jul oavsett man vill eller inte 

I avsaknad av julkänsla så är det i alla fall skönt att vara "ledig", det blir ju lite jobb emellanåt och den digitala högen har blivit något mindre...Med betoning på "något"...

Det har inte blivit så mycket hundträning, jag har helt enkelt inte orkat träna något strukturerat. Ett uppletande har det dock blivit, och där inser jag att det finns lite att jobba på. Visst, föremålen kommer väl in, men det är inte särskilt strukturerat och inte särskilt effektivt. Ska jobba på avsökning i raka skick, alltså att Lotus alltid ska hitta något där jag skickar, samt att gå ut på djupet först. Han har en tendens att fastna grunt om han hittar första föremålet grunt, och det vill jag ju inte ha. Sedan måste vi lägga upp en strategi för att klara av att jobba med mig även om D står bredvid. Vi har ju jobbat mycket med lydnaden så, innan stack han ju iväg lite nu och då för att kolla vad D sysslade med  , men numer kan han hålla ihop ett helt elit-fritt följ fast D kommenderar. Problemet kanske inte uppstår på tävling, då jag helt enkelt får lämna D hemma, men OM D ska kunna vara med när jag tränar vilket såklart är önskvärt, så måste det bli bättring... I alla fall för att mina nerver ska hålla ihop, det kanske är jag som behöver störningsträning!?!

Om man snackar utvärdering då, vad finns det egentligen att utvärdera? Inte ett jädra skit faktiskt!  Vi har ju tränat bra hela året, men det är ju så att jag vill TÄVLA! När det närmar sig tävling vet jag inte om det är jag eller hunden som flippar ur, men jag känner att det MÅSTE ju vara så att jag är den som påverkar Lotus att börja med en massa knepigheter, hunden har ju inte nån koll på om vi är anmälda till tävling, eller??? Nästa år ska jag bli bättre på att tävla! Jag ska anmäla direkt på våren till både lägre sök och högre spår, och skita i att nåt moment kanske inte sitter 100%. Jag vet att Lotus kommer att göra sitt allra bästa oavsett, och dåliga poäng på något moment kanske man får räkna med? Sedan känns det som att satsningen mot SM i lydnad gör att vi verkligen blir tvungna att tävla mer, vilket jag antar att mina nerver behöver, så... Jag hoppas att det gör att jag kan känna lite mindre prestige, och det gör ju att man faktiskt kommer ut i stort sett varje helg om man nu vill det. För att komma någonvart känner jag att jag behöver tydliga mål, inte bara "jag tävlar den klassen när vi är klara", för då blir jag nog aldrig klar 

På SASKs Facebooksida har det varit många intressanta diskussioner under senaste tiden, och det känns som att fler börjat diksutera vart vi egentligen vill ta vägen med aveln. Det tycker jag är enbart positivt, för även om det finns lika många åsikter som människor gör det ju att man i alla fall vet hur andra tänker. Det har väl varit en del utbrott av osaklig argumentation, men jag känner att en del människor har så sjukt ömma tår!   Man måste ju kunna acceptera att det jag tycker är rätt kanske inte mottas med hurra-rop och tas till allas hjärtan utan att för den skull känna sig nedvärderad och att alla är emot en? Man måste kunna skilja på sak och person, och man måste kunna se förbi sitt eget perspektiv och inte ta saker personligt! Om alla tar allt personligt finns det ju till sist inget vi kan diskutera, och det vore trist!

En annan sak som känns trist är att jag fortfarande ser både uppfödare och aussieägare som tycker att det är helt legitimt att avla på omeriterade djur som inte ens gjort ett bra MH. Andra tycker att utställning är en krävande sport som tar mycket träningstid i anspråk, och visst, det tar väl en viss tid att lära en hund att visa sig från sin allra bästa sida, MEN att enbart tävla utställning och avla på djur pga de resultaten gör väl inte rasen någon nytta i längden?   Visst är det bra PR för aussien som ras att visa upp den i utställningsringen, MEN är det den reklamen vi tycker är viktigast för en brukshund? Jag tror att många köper en aussie för att få en BCs lättlärdhet och samarbetsvilja men slippa träna sin hund varje dag. Där tror jag vi är illa ute faktiskt! Jag tror inte alls att vi behöver en light-variant av aussies, som inte kräver aktivering utan gärna bara ligger på soffan, det är INTE vägen att gå för att våra hundar ska ses i de högsta klasserna på tävling. Sedan är det klart att alla ska få aktivera sin hund med just det de vill, MEN rallylydnad, freestyle, viltspår och utställningsmeriter kanske inte egentligen visar så mycket av de egenskaper som vi verkligen behöver värna om inom rasen, eller?