Fraggelbloggen

Senaste inläggen

Av Liza Hasselquist - 10 oktober 2016 12:23

Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid vägrar att låta oss kuvas, fastän soffhörnet, den mysiga pläden och koppen med te lockar oss till att bli kvar inomhus. Istället klär jag mig för storm, fastän jag vet att vi kommer att känna regnet och blåsten ändå. Vi pyntar oss i belysning värdig en mindre amerikansk trädgårdsdekoration i juletid bara för att jag är så rädd om dig. Ganska ofta känner jag att jag skulle vilja slå in dig i bubbelplast för att hålla dig säker, säker mot framförallt dig själv. Du tar alltid i extra, prövar din styrka och vägrar låta hinder stå i vägen. Framåt, framåt. Alltid glad, alltid beredd på att hugga en pinne och anfalla mig med den bakifrån, alltid på språng ner i vattnet eller i någon grop för att bada och gräva, fastän du inte får. Nu när du har varit skadad har jag känt mig skyldig. Skyldig för att jag inte skyddade dig bättre, för att jag inte förutsåg och för att mina misstag ledde till att du fick ont och leva ett tag med begränsningar. Du har aldrig lagt någon skuld på mig.


Vi går i mörkret och det enda som hörs är vinden, havet, grenar som knastrar och ditt flåsande och dina trummande ben som galopperar på stigen, fram och tillbaka. Jag är aldrig rädd. Jag vet att vad som än finns i mörkret så kommer du aldrig att låta något hända mig; för som jag vill slå in dig i bubbelplast skulle du offra allt för mig, för att jag inte skulle komma till skada. Igår gjorde du ditt MT. Jag skrattade många gånger, för en kan inte låta bli att bli glad och smittas av din bekymmerslöshet och glädje. Samtidigt blir jag stolt, stolt över din sociala säkerhet och ditt sätt att kliva fram och ”ta smällen” när något oväntat inträffar. Regnet föll i omgångar då med, men jag kände det inte. Inombords fanns endast en glädje och en värme över att oavsett vilka poäng dina reaktioner var värda, så var det hem till mig du skulle när dagen var slut.


Precis när vi kommer fram till fotbollsplanen, där hundar är förbjudna, spricker molnen upp och en tunn solstråle letar sig ner. Jag ser inte ens skylten och vi stegar tillsammans ut på planen för att träna en sväng, som vi ofta gör då det är svårt, nästintill omöjligt, att inte låta ditt goda humör smitta av sig. Vi tränar fritt följ, som varit ett ganska trist moment för mig innan jag träffade dig. Nu känns det som att jag skulle kunna gå här i timmar. I halvmörkret ser det nästan ut som att du ler, och din långa tunga lämnar blöta fläckar på mina byxor. Jag fnissar, och du tolkar det som att du får ta belöningen; bollen som ligger en bit bort. I samma sekund som du griper den vänder du och galopperar mot mig i rasande fart och använder min mage som stopp, medan du uppfordrande propsar på att vi ska leka med bollen. Jag skrattar och hejar på din glädje, och du kampmorrar som ett helt lejon.


Det har börjat regna igen, och små, små droppar virvlar runt i vinden. Snart är mina byxor genomblöta och i gympadojjorna kippar det när jag går. Vi har inte märkt det, men eftersom frukosten lockar oss båda lämnar vi planen och beger oss hem. Trots att du lämnar våta, smutsiga fotavtryck precis överallt och alltid skakar av dig svarta stänk i hela hallen oavsett hur mycket jag torkar så är kärleken alltid större än irritationen. Det är så det känns när någon äger hela ens hjärta.

 

Av Liza Hasselquist - 6 oktober 2016 10:35

 

Bevis för godkänd testledarutbildning!

Ett av mina största intressen inom hunderiet (förutom att träna och tävla min egen hund) är hundars mentalitet. Jag hade turen att börja vara aktiv på en klubb där det var många likasinnade, vilket ledde till att jag ganska så tidigt i hunderiet hamnade på diverse mentalitetsutbildningar. Jag tror att det var 2005 som jag var färdigutbildad figurant (B som det hette då) för att tjänstgöra på MH. Vi hade gott om MH:n att öva oss på på klubben, och vi hade himla roligt ihop, trots att det både är slitigt och mycket jobb med att bygga bana och anordna testet. 


När jag sedan bodde i Halmstad vidareutbildade jag mig till A-figurant och fick då också vara med och köra socialt samspel med hunden; både på MH och även på MT. Jag har sedan varit aktiv som figurant så ofta som jag har kunnat eftersom det är så hemskt spännande att titta på och jämföra tester, särskilt när en har beskrivaren på plats så att en kan ställa frågor. Det blir ofta väldigt givande diskussioner om mentalitet och jämförelse mellan raser och även inom en ras, och en får en insikt och kunskaper som en inte hade fått annars. Jag har varit runt på ganska många klubbar och figgat, vilket också är väldigt spännande och intressant. En lär sig ständigt nya saker som jag har haft väldigt mycket nytta av när jag har hållit kurs eller i mitt eget hundägande.


Mitt bästa tips för de som är riktig hundintresserade är alltså att ta kontakt med RUS-sektorn i din brukshundklubb och engagera dig i deras arbete. Troligen kommer det sedan inte vara något problem med att få gå utbildningar inom hundars mentalitet och på sikt kunna komma ut som figurant på MH. En har så mycket igen denna fördjupade kunskap och erfarenheter som är svåra att få på annat håll. Dessutom får en en gemenskap med likasinnade mentalitetsnördar och det är verkligen inte fy skam det heller!

Av Liza Hasselquist - 5 oktober 2016 12:33

När jag börjar pyssla med saker, oavsett ifall det är hunden eller annat, så finns en viss tendens till att jag utvecklar någon slags form av mani. I somras målade jag min första tavla någonsin, en världskarta som min syster skulle få då hennes ex tog med sig kartan de redan hade när de gick isär. Jag skämtar inte när jag säger att det jag gjorde under 2-3 veckors tid (förutom att träna hunden, såklart) var att måla på den där jäkla tavlan. Jag målade, fixade med färg och målade om och min stackars sambo fick vänta med ”fredagsmys” eller att kolla sista avsnittet i någon serie så att jag kunde få måla i fred.


På något sätt blir jag så uppe i arbetet med just det jag håller på med, att jag helt släpper alla saker som inte är direkt livsavgörande och ägnar mig uteslutande åt min senaste mani.

   Färgmatchning är mer en ständigt pågående mani  

 


Ett tag hade jag bakning som mani. Det är en bra mani sett ur perspektivet att det är gott med fika och det är roligt att kunna bjuda människor på gott, hembakat fikabröd. Ur ett annat perspektiv är det en något dålig mani då jag har en förkärlek till att fika och gärna gör det flera gånger per dag, och gärna i rad…Det leder till att jag inte käkar speciellt mycket ”vanlig mat”, för det gäller ju att njuta av bakverken medan det är nybakat och sedan börjar karusellen med att baka nytt. Ja, ni förstår själva!


Inredning är också något jag har mani på, fast den är mer i vågor och lite från och till. Jag är dessutom ganska kräsen och ganska medveten om vad jag vill ha och vad jag är beredd att betala för det. Därför brukar inredningsgrejerna vara genomtänkta och man kan göra väldigt mycket utan att det kostar så hemskt mycket pengar.

 

Inredningsmani à la höst  

 


Min senaste mani just för tillfället är att sy; och det skulle en ju kunna spara en massa pengar på om det inte var så att det enda jag gillar att sy är reflexmanschetter. Alltså, jag har ju kört mycket och genomtänkt fysträning med Fräck, och en del av detta har varit att bygga rätt muskler för det arbetet som ska utföras. Det har vi valt att göra med dragsele, midjebälte och viktmanschetter. Nu vet jag inte om ni hittat kombinerade vikt/reflexmanschetter någonstans, jag har i alla fall inte hittat det. Till sist bestämde jag mig för att sy egna, och efter att jag oväntat köpt softshelltyg till 100 par istället för fem så insåg jag behovet av en egen symaskin också. Alltså just nu; förutom hundträning, så syr jag reflexmanschetter. Det är nästan så att lärarjobbet stör mig i produktionen…

 

 

 

Av Liza Hasselquist - 3 oktober 2016 12:02

Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av att Sikkan och Lotus utsatte mig för alla pinsamma situationer en någonsin kan råka ut för som hundägare i samband med tävling, så är jag härdad. Det andra beskriver som katastrof tänker jag mer att det är ”som vanligt” utifrån mina erfarenheter. Delvis beror det säkert på att jag vet att F är en så snäll kille som aldrig skulle göra fel med flit utan som bara kör på och alltid gör sitt bästa och delvis kan det nog vara mer rutin som gör att en känner sig hoppfullt pirrig så fort som PM:en kommer till tävling. 


I förra veckan fick jag reda på att vi kommit med på MT- vilket jag kollat varje dag sedan anmälningstiden gick ut och halvhysteriskt letat efter PM i inbox, papperskorg, skräpmail och på SBKtävling. En blir ju alltid lite orolig att en inte kommer med och att en då snabbt måste anmäla till fler MTn osv, men eftersom jag verkligen ville gå i Mönsterås så har en ju hoppats och väntat. 


När PMet så damp ner i inboxen blev jag plötsligt helt HYPERNERVÖS, stirrig, muntorr och fick hjärtklappning bortom rimlighetens gräns. Jag har funderat rätt mycket i banor som; TÄNK OM inte hunden klarar det?!? Vad händer då?

 


 

Svaret är ABSOLUT INGENTING! Jag kommer fortfarande att åka hem med världens roligaste, peppigaste Fraggel. Jag tror att han kommer att klara det såklart, annars hade vi ju inte brytt oss om att göra det. Jag tror att vi, oavsett hur många poäng det blir, kommer att ha en superrolig dag och förhoppningsvis åka hem med en ny titel i bagaget… Men en vet aldrig!

Av Liza Hasselquist - 27 september 2016 15:37

I hela mitt liv har jag varit en nästintill orimligt morgonpigg person. Nästan så störig att en bara vill klippa till för att få hejd på personen som kvittrar ”GODMORGON” klockan 05.00  för att sedan studsa upp ur sängen, kränga på sig kläder medan kaffebryggaren laddas och sätts på timern, innan vederbörande skuttar i skorna och ut på en uppfriskande morgonpromenad. 

Nuförtiden är det en något mer sliten kvinna som mer rullar ur sängen och direkt i byxorna pga stelheten som gör att armarna alltid känns för korta eller ryggen för lång. Jag antar att med stigande ålder (och stigande behov av en allt större dosett för att hålla reda på den dagliga dosen dödspiller) så kanske entusiasmen avtar något, men jag är fortfarande sådär orimligt pigg och peppig efter bara några minuter på rätt köl, och det förstår jag att vissa människor kan ta illa upp av, där de själva lunkar fram i ett halvsovande, nästintill zombieliknande tillstånd, i mörkret halvt om halvt ute i skogen.


Hur det nu är; mellan 05.15 till 06.15 möter jag väldigt sällan någon som är ute och rastar sin hund. Fräck och jag har alltså stigar och småvägar för oss själva så vi brukar passa på att röja av oss en del energi med hjälp av en del lek och en del ”träning” som inte är beroende av att en kan se hunden sådär väldigt väl, förutom möjligen med risk av ev EPanfall pga blinkhalsband.

I morse var inget undantag, utan vi stojade en del medan vi arbetade oss hemåt, solen hade börjat gå upp och dragningen mot morgonkaffet hade kopplat mig i sitt grepp. När vi har ca 10 min kvar av promenaden tvärnitar F precis runt en krök och jag hör en person ropa: Kalla in din hund! Nu behövdes det ju inte kallas så mycket för F var redan framme vid mig och tiggde godis efter en mycket väl genomförd skvallring, men jag kopplade ändå upp honom innan jag fortsatte. I mörkret på vägen sådär 50+ meter bort ligger en stor svart hund, och det är en liten blond tjej som håller i kopplet. När hon ser mig ropar hon; ”Kan du ta din hund och gå åt andra hållet?” 


Detta utspelar sig på en grusväg, meg ganska tät skog på båda sidor av vägen. Det är fortfarande förhållandevis mörkt ute och mellan träden är det definitivt fortfarande mörkt. Jag gör en snabb kalkyl på hur långt jag har hem åt respektive håll innan jag svara : ”Nej tyvärr är det alldeles för långt hem åt det hållet så jag hinner inte”. Här får jag för mig att hon tänker flytta sin hund; men eftersom hunden har sele på sig och är hyfsat ovillig till att röra sig överhuvudtaget så kan hon inte flytta hunden, varpå hon ropar ” Ja ja, min hund är SUPERRÄDD för andra hundar och människor och bits och så, så ska du gå förbi här får du gå långt ut i skogen”. Händer sånt här dagtid kan en ju skratta åt eländet och skutta ut i skogen för att passera; men klockan 05.55 har inte ens jag någon lust att varesig bli hotad eller lalla runt mitt ute i skogen, varpå jag säger; ”Ja ELLER så flyttar du din hund till skogskanten så att jag kan gå förbi”. Hennes hund har nu börjat morra och hon ropar: Men du verkar liksom inte fatta nånting, min hund är RÄDD för andra hundar, hur svårt ska det vara att visa hänsyn när man håller på att träna sin hund! Jag har dessutom problem att hålla honom om andra hundar kommer nära.” 

Vid det här laget är jag arg som en bålgeting, men inser att jag inte kommer att kunna prata den här människan tillrätta. Hunden ligger fortfarande som en padda mitt i vägen och ömsom morrar ömsom skrikvrålar. Jag ser att tjejen får hålla i för kung och fosterland, men eftersom jag inser att ifall jag vänder kommer jag inte hinna till jobbet i tid säger jag högt: ”Håll i hunden, vi ska förbi!”

När vi kanske är 15 m från hunden skriker tjejen så; Ta din jävla hund och gå åt andra hållet sa jag, kärringjävel, annars släpper jag kopplet”


Alltså; när blev det en skyldighet för mig att ta hänsyn till att andra tränar sin hund genom att:

Ha hunden liggande mitt i vägen utan reflexer eller lampor.

Definitivt inte flytta på sin egen hund för att kunna öka avstånd till det som skrämmer hunden. 

Ha hunden i sele så att ägaren inte orkar hålla sin hund, för att det är ju snällt mot hunden med sele. Strypkoppel kan ge hemska skador!

Låta sin hund bete sig illa mot en annan hund (och människa). De får de bara ta, för vi tränar liksom!

Projicera sina problem på någon annan, sedan klandra någon för att den inte löser problemen. Gärna högljutt och aggressivt. 


Nä, tyvärr alltså! Jag tänker verkligen inte ta över någons bekymmer. Jag underlättar gärna när det passar, men jag tänker inte komma sent till jobbet pga att jag ska gå omvägar runt andras hundar! Någonstans får det finnas en gräns; var och en får ha ansvar för sin egen hund. Belasta inte andra med att kräva att de ska flytta på deras hundar för att du själv inte ”vill” använda stryp eller halti. I min värld får du använda det som krävs för att du ska kunna kontrollera din egen hund och hålla den från att ställa till det för sin omgivning. Jag är totalt ointresserad av att någon ska använda min hund som ”träningsredskap” och utsätta min hund för risker utan att någon berättar det för mig. 

 

  

Den här lilla!      

Av Liza Hasselquist - 4 maj 2016 13:55

I januari började jag på en uppfödaruppbildning i SASKs regi, med intentionen att få en del av mina kunskaper repeterade, en del nytt såklart men även som en möjlighet att se nya perspektiv i frågor där jag redan bestämt mig för vad jag tycker.  


Nej, jag har ingen som helst ambition att börja föda upp aussies hemma hos mig; jag ogillar tikar, löp, födselkladd och jag skulle avsky att sälja valpar då inte en enda köpare skulle vara god nog. Alltså, exakt noll kullar vill jag ha hemma; däremot har jag haft hanhund som gått i avel och tycker att all kunskap är bra kunskap. Mitt största motiv var dock att förstå hur andra uppfödare (än de jag känner personligen) tänker och väljer i deras egen avel, så jag bestämde mig därför att hoppa på utbildningen fast jag egentligen tycker att jag stundtals har lite för mycket att göra på lite för lite tid.

Utbildningen består av moduler, där varje modul inleds med ett gruppsamtal; därefter har vi kört den på FB och (mestadels) på ett forum som bara vi kommer åt. Det har varit väldigt spännande att ta del av vissa uppfödares åsikter och tankar just på grund av att de är så hemskt olika mina egna! När man faceas med andras tankar och framförallt när man har väldigt duktiga ledare på kursen blir man tvungen att sätta sig in i andras perspektiv, och även om man inte håller med kan man ibland åtminstone förstå hur eller att någon annan tänkt. 


Jag kan känna att den absolut viktigaste saken när man håller på med hundar och allra helst när man ska föda upp ser till att omge sig med människor som kan och vill ifrågasätta de avelsval man gör/ har gjort. I flera diskussioner kan jag; som köper en aussie för att få en kompetent och mångsidig tävlingshund, verkligen förstå vad människor som säger att aussies inte är nåt vidare bra som tävlingshundar pratar om. Man talar om exteriör och vikten av en funktionell sådan (vad betyder det ens? Funktionell för vem?) men kan inte alls se kopplingen till ”att kunna utföra det arbete som människan vill att de ska utföra”. Jag gillar snygga aussies (vad nu det är; snygga för vem?) där man kan se intelligensen spela i ögonen och som har ett steg som håller samma intensitet i timmar. Jag älskar att se aussies valla; det kan vara min målbild av en funktionell exteriör. Att se hunden skifta mellan att spara energi när flocken flyttar sig åt rätt håll för att sedan explodera för att plocka tillbaka avvikande djur till synes utan ansträngning kan ge vem som helst gåshud på armarna. 


Vi har ingen speciellt stor ras; därför kan man anta att det skulle vara viktigt att försöka få uppfödarna att åtminstone delvis sträva åt samma håll. Efter den här utbildningen inser jag att det är ännu svårare än vad jag trodde att det var. Så länge man fortsätter att vidmakthålla att det absolut viktigaste efter att föda upp friska valpar är att de har ”en funktionell exteriör” och struntar helt i att ställa rimliga krav på att hunden ska kunna arbeta med något annat än tricks, konster och ev skutt och lek så kommer inte antalet aussies som tävlar i de högre klasserna öka och spridas ut på fler kennlar. Nu ligger vi inte superdåligt till i statistiken, men jag tycker inte alls att vi ska nöja oss utan satsa på att öka antalet hundar som kan starta på prov i högre klasser. Ifall det krävs att färre kullar föds eftersom föräldradjuren inte uppfyller detta så får det gärna bli så. 

 

I annat fall kommer rasen med stor säkerhet så småningom att delas i två varianter precis som många andra arbetande raser, och som många uppfödare tycker att det vore tråkigt ifall det inträffade. Jag är inte säker på att det vore en dålig idé, men sen så är jag ju löjligt övertygad om att arbetshundar ska arbeta OCH vara bra på det dessutom; avelsutbildning eller ej!

 

En arbetsFraggel vill arbeta med riktiga jobb, tex bortsprungna personer som återfinns i gamla sandlådor...

Av Liza Hasselquist - 26 april 2016 12:04

Hela helgen har präglats av en helvetisk nackvärk vilket lett till att migränen som legat och hotat bakom vänsterögat i en vecka eller så slutligen bröt ut och belönade mig med en riktig jäkla skitnatt mellan lördag och söndag. Igår satt det fortfarande i en del, och jag känner fortfarande av nacken idag, men mer som det där surrande bakgrundsljudet som alltid är närvarande, än som det skrikande, genomskärande ljudet av en gigantisk sågklinga genom riktigt hårt ekträ.

 

Hur som helst; i lördags körde vi både skydd och sök och det var en ganska trött Fraggel som for ihop i en hög innanför dörren efter sökpasset. Han var inte ens speciellt intresserad av att gå ut en sväng och gå på kvällen, efter att vi människor käkat oss in i matkoma på kinarestaurang. Gott tänker man just då, fast man vet ju att det kommer att gå över, Fragglar blir nämligen akuttrötta och sover som döda hyfsat länge för att sedan vakna upp som fågel Fenix, pånyttfödda och med mer energi än de ens hade från början. Så i söndags tänkte jag mig att mingel på klubbens elitspårtävling skulle vara det vi båda kunde klara av, och Fräck är ju (som vanligt) en superhund att ha med i alla sociala sammanhang. Han fick hälsa på människor, en fäfervalp, en dvärgpinscher och så glodde han på en mallegrabb så att grabben fick nog, morrade och fick skäll av sin matte och Fräck var nöjd med sig själv. Innan vi åkte hem körde vi ett gäng IPO-framåtsändanden, uthopp på hopp-sitt, fjärr och kryp.

Fräck var sedan hyfsat nöjd, tills vi kom hem och han plötsligt hade laddat om och nu bestämt sig för att vi skulle göra nåt…Jag med min migränbakfylla och mer eller mindre fastfrusen vänstersida bestämde snabbt att lagom aktivitet för mig var ett spår på innergården. Sagt och gjort; jag skulle knata ut ett spår med fokus på övergångar (asfaltsvägar, gräs, sand och mossa) och att behålla låg nos vid motvindsspår. 


Utrustad med mini-pytte-bitar av frukostosten hasade jag omkring med känslan av att en hjärnblödning skulle kunna inträffa varje gång jag böjde ner huvudet, och det kändes som att slaganfallet lurade i faggorna för varje steg…och ett IPO-spår innehåller m-å-n-g-a steg som man verkligen blir varse om då man vill ha en ostbit i varje. Samtidigt ska det förvirrade, värkande huvudet hålla reda på att händerna inte ”råkar” gödsla med mini-pytte-bitar av frukostosten på andra ställen än i fotavtrycken; då det just i detta fall kan anses vara hyfsat kontraproduktivt…


När jag, efter vad som kändes som en hel evighet, blev klar med att stappla runt med mitt värkande huvud upptäckte jag så att medan jag harvat runt med arslet i vädret så hade ett par av lägenhetsägarna plötsligt fått för sig att ”plocka lite” på balkongen samtidigt som de slängde misstänksamma blickar mot arselkvinnan med hotande slaganfall som lade ut något på marken i mer eller mindre intrikata mönster. Jag valde att inte börja förklara vad jag sysslade med, då min hjärna vid det här laget ville kasta sig ut genom vänsterögat, utan gick istället in och hämtade odjuret. Fräck var på sitt alla bästa spårhumör och for runt som en komplett galning, jag släpade efter eftersom jag inte orkade göra ett enda jota åt hans beteende. Grannarna stirrade. Jag bet ihop och försökte morra lite mellan sammanpressade tänder. NEJ-NO! sa Fräck och slängde sig mot flaggan, varpå jag bara släppte på nödbromsen och gick efter. Det händer nämligen nåt fantastiskt när F passerar flaggan: oavsett hur mycket han är uppe i gasen så slår han av till ”här kommer Pippi Långstrump-takt” lagom till första spårsteget. 


Trots att det var fullt med kaniner, kvinnor med cyklar och pizzakartonger som korsade spåret och att det blåste rejäl motvind spårade den lilla fläckfluffisen så himla bra! Jag gick bara efter och han vinklade perfekt, markerade som att han inte gjort annat och lyfte inte nosen en centimeter i motvinden. Givetvis glömde jag av migränbaksmällan lite grann; började snacka högt med Fräck och dessutom svara med hans röst. Ibland tror jag till och med att jag gjorde små förnöjda skutt, och vid slutapporten kunde jag inte hjälpa att jag ylade till av glädje innan jag kastade iväg hans spårleksak (ill-grön Kong-stick som vi ALLA vet vad den påminner om till formen) över innergården.

Fräck är glad, jag är glad, jag krigsdansar så mycket som skallen tillåter, Fräck kampmorrar och skuttar runt med leksaken och vi är väldigt nöjda båda två…Tills jag inser att det nu inte står pensionärer på sådär två-tre av balkongerna; nä på söndag eftermiddag är nämligen ALLA hemma och har tråkigt, ser en arselkvinna klampa runt med huvudet i backen likt kokvinnan medan hon lägger ut något UNDER sina egna fötter? Sedan hämtar hon en djävulskt stark och ouppfostrad hund som hon sedan pratar osammanhängande och oförståeligt med under sådär tio minuter, medan de planlöst irrar runt i trädgården, varpå kvinnan plötsligt blir överlyckligt, skuttar omkring, sular iväg en tämligen indiskret färgad dildo till hunden som såklart blir aggressiv… och vem skulle inte bli det av ett dylikt tilltag?


I den eventuella förlängningen av kontakt med mina grannar kommer jag såklart att låtsas att jag och arselkvinnan är två olika personer. Såklart.

 

"Det är bara så att den där matten inte är riktigt klok. Punkt."

Av Liza Hasselquist - 20 april 2016 12:28

På Kalmar brukshundklubb har vi en väldigt bra och trevlig sammankomst på tisdagar, då vi kör öppenträning med en ansvarig person på plats mellan 18.00-20.00 Klubbvärden hjälper till med platsliggning, skott och annat smått och gott som medlemmarna behöver hjälp med. Man ska också vara välkomnande och trevlig mot nya medlemmar (vilket jag upplever det som att de flesta är på vår klubb); man hejar på alla och om någon vill ha hjälp ställer de allra flesta upp.

 

Oavsett vad så att det bra att ha någon ansvarig på plats, så kan de andra medlemmarna ”bara” träna och

fokusera på sina egna hundar, vilket kan vara skönt då det oftast är både gott om folk och störningar på tisdagsträningen. 

Just igår hade jag dessutom gjort mig till och bakat banankaka, och det är väldigt härligt att de allra flesta kommer in och fikar och pratar en stund. Det ger en väldigt härlig stämning och man pratar även med dem man kanske inte känner så väl, eller bara har sett lite då och då på klubben.

 

Jag är faktiskt väldigt stolt över vår klubb, för vi är många som försöker hjälpa nya att komma in i klubbtillhörigheten. Dessutom har vi på senare tid haft ganska många nya som faktiskt vill vara med och hjälpa till med olika småsysslor som man kan göra utan en massa förkunskaper. Det är roligare och lättare för alla om man kan hjälpas åt med allt arbete som ligger bakom att klubben fungerar så bra som den gör!

 

Fragglar bryr sig inte så mycket om klubbar hit eller dit; de vill bara ha goda ben och mycket ochvarierad träning!

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards